Nu räcker det. Jag har bott i centrala Stockholm – på Söder – i nästan 20 år. Och ser en stor förändring under den här tiden. Då var det ibland ganska sunkigt och visst fanns det både trasiga människor och skumma hörnor, men det var på något vis .. ärligare och vänligare.
Nu är det både vassare, mer cyniskt, mer nerskräpat och både tjusigare och sjaskigare. Mina kvarter ligger runt Mariatorget, här finns både ett centrum för missbrukare (hjälporganisationer, langning, boenden, sprutbyten, Situation Stockholms huvudkvarter och vårdinstitutioner) inom bara några kvarter. Samt eleganta, väldigt exklusiva boenden och allt ska samsas. Det är bra, det är så en stad ska fungera, allt ska rymmas, tycker jag. MEN – hjärtat har försvunnit. Det känns att ingen riktigt tar ansvar för det gemensamma utan hoppas/tänker/tror att någon annan ska göra det. Om de tänker alls.
Varje morgon går jag Monteliusvägen, en av Stockholms bästa utsiktspunkter och det skulle kunna vara en riktig ”skrytpromenad” men det är glaskross, mängder av skräp, klotter, sönderslaget, bränt, nerbajsat av både människor och hundar. Råttor, utrivna papperskorgar och allmänt elände. Polisen har varnat för att det ligger många kanyler och annat kvarlämnat av knarkarna i lekparken. Lekhusen har använts som toalett. Enligt ögonvittnen pågår också omfattande droghandel här uppe på kvällarna, i skydd av mörker är det enkelt. Det är så sorgligt, Stockholm känns som en stad som inte tas omhand längre. Varken människor eller miljö. Nu börjar dessutom vädret bli varmare så det kommer att bli värre och värre med alla som hänger i parkerna och festar och bara släpper resterna när de drar. För någon annan att ta reda på.
Och – alla dessa jävla sparkcyklar! Med risk för att låta som en riktig surtant – jag hatar dem! Livsfarliga, de som använder dem åker hursomhelst, jag har sett två glada 12-åringar på samma sparkcykel köra slalom på Hornsgatan, mot körriktningen. De ligger varsomhelst för alla att snubbla över och miljönyttan är högst diskutabel. Jag hatar dem.
Så – nu ska jag komma till saken – jag ska flytta härifrån. Jag kommer inte att kunna ändra på Stockholm och då får jag ta konsekvensen och flytta på mig själv. Till Österlen drar jag. Jag vill bo på ett ställe där människor tar hand både om varandra och miljön, där man får lyssna till lärkan och en o annan traktor. Sitta och glo på horisonten och se vädret dra in långt borta. Svära över mullvaden som perforerar gräsmattan, se när pionerna kommer upp ur rabatten. Laga mat, titta in i elden och lyssna på bra musik. Jag använder inte Stockholms kulturutbud i alla fall (även när det fanns, innan coronan, var jag usel på att komma iväg). Ett och annat krogbesök men det kan jag leva utan. Lagar godare mat själv, i alla fall.