Min syn på saken

Det var ett tag sedan sist men det kvittar, åsikter finns hela tiden. Just nu är det mycket med det är med elpriser, krig, valet, skjutningar och lite annat. Det är många tankar kring detta, hur det kunde bli så och hur fort det gick. Hur aningslösa vi har varit, allihopa. Människor, folk, politiker.

Så här dags för tre år sedan var allt frid och fröjd (nja – förutom då gängkriminaliteten eller klimatet). Det var före pandemin, räntorna var försumbara, västvärlden mådde ganska väl och allt tickade på. Folk blev rikare, lånade på sina bostäder för att göra roliga saker och konsumera, levde i tron att allt bara kommer att bli bättre och bättre. Så – i december -19 kom det rykten om feber och hosta i Kina. I januari -20 kom det fler rapporter och i februari exploderade det. En totalt oförberedd värld fick ett reellt problem att ta hand om och människor dog i massor. Under en kort period tystnade det politiska käbblet och politikerna insåg att det var allvar, nu gällde det att samarbeta. Då blev jag lite imponerad, de kändes vuxna och ansvarstagande, men det gick över…

Och nu – skenande inflation, elpriser som är helt utom kontroll, krig i Ukraina, den ryska björnen har vaknat med ett rytande. Gängkriminaliteten har verkligen inte minskat, tvärtom. Klimatet mår riktigt illa – med hänvisning till energisituationen som bla a får gamla kolkraftverk att starta upp igen. Själv vill jag mest bara sitta i soffhörnan och fly in i något annat, hopplösheten tar plats. Vad kan jag egentligen göra? Jag har ett gästhus och jag har erbjudit det till flyktingorganisationer, jag kan ta emot folk, men de behöver egen bil för att det ska fungera och det har de inte. Jag kör inte bil till Stockholm längre, jag tar tåget. Äter mest vegetariskt. Knarkar inte – det är inte jag som göder langarna. Har tagit fyra omgångar vaccin mot covid. Bor i ett välisolerat hus som drar förhållandevis lite energi.

Hur kunde det bli så här? Det är verkligen inte bara jag som undrar, alla jag känner är förvånade. Framförallt för att det gick så fort, från happy days till ett väldigt brutalt uppvaknande.

Men.. Egentligen är det nog nyttigt med den insikten – historien har inte tagit slut, den pågår hela tiden. För mig som växte upp och blev vuxen under -60, -70 och -80-talen är världens ständiga förändring självklar, energikrisen, 500%-räntan, Vietnamkriget, Balkankriget, Tjernobyl och mycket annat. Att det går upp, sen går det ner och sen går det upp igen även om det just denna gång gick väldigt fort och svängningarna är brutala. Varningssignalerna har funnits, många kloka har varnat, men vi – allmänhet och politiker – har liksom inte velat veta, vi hade det ju så bra så varför lyssna på depparjepparna… För många yngre har det också kommit som en överraskning att världen är så instabil och att man behöver se över sina resurser.

Jag är en prepper, en som vill vara beredd när det händer. Har vevradio, konserver, vattendunk, ved och massor av stearinljus. Batterier och T-röd till lilla primusköket. Jag kan ta emot folk hemma, är vi fler så blir det varmare i ett passivhus.

Måste bara få lufta lite. Det här med att skylla på lagstiftningen för att inte ta hem de tolkar och annan personal som hjälpt svensk militär i Afghanistan. VAD ÄR DET FÖR MORAL??? Ta dem hit om de vill! Eller någon annanstans! De kan inte lämnas vind för våg till talibanerna. Att börja skylla på lagstiftningen är så fegt, omoraliskt och uselt att jag inte har ord för det!

Må vara att lagstiftaren inte hade detta scenario som möjlighet, men då får man väl för i helvete göra ett undantag och rätta till det hela! Och ta lagen efteråt, det är människoliv vi talar om, människoliv som varit lojala med svensk militär och som nu faktiskt måste få hjälp att rädda sina familjer och sig själva.

Uselt – regeringen!

Eller – kanske inte är framme, men har tagit ett stort steg på vägen att komma dit. Har flyttat till ett hus vid en grusväg, mellan en äng och en åker. Med några permanentboende grannar, ett Drömbageri, en bra ICA 3 minuter och 40 sekunder bort (jag har klockat tiden). En granne som kör bil alldeles för fort, några som pratar skånska, några som har en norrländsk dialekt och ett gäng stockholmare. En ekobonde, något byggprojekt man bara måste beundra, en yvig trädgård med ett gäng katter och höns. Några hundar. En hund bor hos mig, en katt flyttade in för två månader sedan och jag hade inte hjärta att säga nej till honom. Han var i ett miserabelt skick när han kom men är nu medicinerad och pigg, kaxig och glad. Och har dålig koll på sina sylvassa klor, det måste vi diskutera om han ska få vara innekatt. Ett oräknat antal glador, några fasaner och en upprörd gök. Det är skillnad det!

Och jag har sett totalt fyra (4!) sparkcyklar sedan jag kom hit i maj. Noll klotter. Ingen överfull soptunna.

Nu räcker det. Jag har bott i centrala Stockholm – på Söder – i nästan 20 år. Och ser en stor förändring under den här tiden. Då var det ibland ganska sunkigt och visst fanns det både trasiga människor och skumma hörnor, men det var på något vis .. ärligare och vänligare.

Nu är det både vassare, mer cyniskt, mer nerskräpat och både tjusigare och sjaskigare. Mina kvarter ligger runt Mariatorget, här finns både ett centrum för missbrukare (hjälporganisationer, langning, boenden, sprutbyten, Situation Stockholms huvudkvarter och vårdinstitutioner) inom bara några kvarter. Samt eleganta, väldigt exklusiva boenden och allt ska samsas. Det är bra, det är så en stad ska fungera, allt ska rymmas, tycker jag. MEN – hjärtat har försvunnit. Det känns att ingen riktigt tar ansvar för det gemensamma utan hoppas/tänker/tror att någon annan ska göra det. Om de tänker alls.

Varje morgon går jag Monteliusvägen, en av Stockholms bästa utsiktspunkter och det skulle kunna vara en riktig ”skrytpromenad” men det är glaskross, mängder av skräp, klotter, sönderslaget, bränt, nerbajsat av både människor och hundar. Råttor, utrivna papperskorgar och allmänt elände. Polisen har varnat för att det ligger många kanyler och annat kvarlämnat av knarkarna i lekparken. Lekhusen har använts som toalett. Enligt ögonvittnen pågår också omfattande droghandel här uppe på kvällarna, i skydd av mörker är det enkelt. Det är så sorgligt, Stockholm känns som en stad som inte tas omhand längre. Varken människor eller miljö. Nu börjar dessutom vädret bli varmare så det kommer att bli värre och värre med alla som hänger i parkerna och festar och bara släpper resterna när de drar. För någon annan att ta reda på.

Och – alla dessa jävla sparkcyklar! Med risk för att låta som en riktig surtant – jag hatar dem! Livsfarliga, de som använder dem åker hursomhelst, jag har sett två glada 12-åringar på samma sparkcykel köra slalom på Hornsgatan, mot körriktningen. De ligger varsomhelst för alla att snubbla över och miljönyttan är högst diskutabel. Jag hatar dem.

Så – nu ska jag komma till saken – jag ska flytta härifrån. Jag kommer inte att kunna ändra på Stockholm och då får jag ta konsekvensen och flytta på mig själv. Till Österlen drar jag. Jag vill bo på ett ställe där människor tar hand både om varandra och miljön, där man får lyssna till lärkan och en o annan traktor. Sitta och glo på horisonten och se vädret dra in långt borta. Svära över mullvaden som perforerar gräsmattan, se när pionerna kommer upp ur rabatten. Laga mat, titta in i elden och lyssna på bra musik. Jag använder inte Stockholms kulturutbud i alla fall (även när det fanns, innan coronan, var jag usel på att komma iväg). Ett och annat krogbesök men det kan jag leva utan. Lagar godare mat själv, i alla fall.

Nu är det några dagar senare och mänskligheten visar sig från både sin sämsta och sin bästa sida. Sjukvårdspersonal i hela landet håller på att gå under, larmar och berättar hur de har det på jobbet och det är verkligen ingen avundsvärd situation. De skriker efter vikarier, uppbackning och några timmars vila, sliter precis lika mycket som i våras, med den skillnaden att många av dem är utbrända och sjukskrivna så de är utan personal.

Och samtidigt håller folk på som vanligt. Går på AW, shoppar, glöggminglar, pussas o kramas, trängs och går på krogen. Vad tror de? Att pandemin är på låtsas? Sen gnäller de om de blir sjuka och låter som om det är någon annans fel. Vems? Politikernas? Anders Tegnells? Kinesernas? Nej – det är faktiskt en pandemi som pågår och du/ni har ett jättestort ansvar själva, för att du inte ska smittas och det här ska avta.

För i helsike – om ni (alla ni, jag vet vilka ni är!) håller er hemma, håller avstånd, avstår roligheter och istället sliter på soffan och tv’n – så kommer det här att gå över. Men inte förrän ni beter er som vuxna, ansvarstagande och tänkande människor. Ha inte för stor tillit till vaccinet för det kommer att ta ett tag innan det är allmänhetens tur och det är inte riktigt klart ännu, de började vaccinera i Storbritannien i förrgår och redan nu har folk fått kraftiga allergiska reaktioner, så det är inte helt säkert ännu.

Var kloka och sluta tycka att ni ”har rätt till det”, vare sig det är att gå på krogen, shoppa eller festa. Nej – det är ingen mänsklig rättighet att ha roligt hela tiden. Det är ett privilegium och något att se fram emot. Livet ska vara lite tråkigt ibland, då kan man desto mer uppskatta motsatsen.

Och JA – det är skittråkigt att göra samma saker varenda dag. Upp, ut med hunden, hem, datorn, fundera över middagen, vattna blommor, ut igen, tvätta, dammsuga, titta på tv. Men också är jag tacksam över att jag har ett hem, en dusch, en hund, en tv och mat. Så – det är bara att fortsätta. Basta.

Jag är inte helt nöjd med vädret, det är grått, färglöst och ruggigt fastän det är plusgrader. Helt i linje med det mesta annat just nu. Jag har väldigt många tankar. Först av allt covidhanteringen.

Jag håller på Anders Tegnell och hans crew, men blir djupt bekymrad över ”folk”. Är de helt dumma i huvudet? Varför tror man att Folkhälsomyndigheten och politikerna är emot oss och att det gäller att protestera så mycket man orkar? Mot alla restriktioner? Varför har man inte fattat att restriktionerna finns här av en anledning – att rädda liv och få vårdpersonalen att inte gå under helt och hållet? Måhända har lagstiftningen inte förutsett alla scenarier men det är väl bara att använda sitt sunda förnuft och improvisera fram lösningar. ”Det är olagligt att förbjuda besök på äldreboenden”. Jaha. Men om det nu räddar en älskad mormor så kanske vi ska ge fanken i att besöka henne just nu, oavsett vad lagen säger.

FaceTime är en gudagåva just nu – ge mormor en iPad laddad med nödvändiga appar och en snabbkurs av en smittfri tonåring. Min mamma fick en när hon var strax under 80 och hon kände sig så duktig och ikapp med tiden. Sen att hon ringde titt som tätt och hade problem med ”paddan”, det fick man ta.

Det var dagens åsikt. Fler följer.

Det är det här med att tycka en massa men inte skriva ut det, eftersom jag drabbas av omgivningens ilska. Politisk korrekthet är det. Och så tråkigt! Det är ju så mycket roligare med människor som sticker ut nästan och tycker något, även i motvind, än de där som håller med och går åt samma håll.

Om jag vågade så skulle jag skriva mycket om integrationen, Trump (där är vi kanske ganska eniga), vädret, tiggarna, relationer, svek, glädje över fel saker, besvikelser, glada nyheter. Men det törs jag inte, jag är ju mån om mina relationer. Vad jag än tycker så tycker jag fel. Men jag tycker, det kan ni ge er på!

Jo – tant är jag nog, även om det inte känns så. Pass och bilder (allra helst de som tagits utan att jag hunnit arrangera ansiktet) berättar att jag passerat den gränsen. Men att bli tant … Njä. Jag har kvinnor omkring mig som blivit den allra sämsta versionen av tanter. De har blivit oflexibla, tjatiga, rigida, fördömande, själviska och totalt självcentrerade. De ska ha det på sitt sätt eller så får omgivningen fan för det. De allra tråkigaste egenskaperna.

När man skulle kunna vara precis tvärtom.. Erfaren, lyssnande, funderande, reflekterande, generös, glad, lite modig, fri och utan fördomar. Intresserad och nyfiken. Jag hoppas innerligt att jag hör till den senare kategorin.

Men jag förbehåller mig rätten att agera trafikpolis i mina kvarter. Jag är så – SÅ – trött på alla som kör mot enkelriktat, som kör för fort och skiter i alla regler. Då kommer den riktiga tanten fram, hon som hytter med näven och ställer sig i vägen och talar om hur reglerna är. Men den tanten gillar jag, hon blir inte överkörd. Om hon inte blir överkörd.

Om jag hade ett nyårslöfte nu när 2020 är nytt, vilket jag inte har, men OM, så skulle det vara att undvika människor som stjäl min glädje och energi. Tjuvarna. Jag har en människa omkring mig som gör precis det. Fördömer, rynkar på näsan, ifrågasätter. Det är så tråkigt och gör mig så liten och svarslös. Vad det grundar sig i, det får vederbörande stå för, men det känns både onödigt och tråkigt. När man skulle kunna heja på, berömma, ställa frågor, erbjuda hjälp och om man har en annan syn på hur livet ska levas kan man bara hålla tyst. Var och en salig på sin fason.

Det var dagens åsikt.

Vad händer i världen? Den har blivit galen – på riktigt. Ännu värre än förut. Just idag har ett plan kraschat i Iran, svenskar ombord. Australien brinner, Trump har utmanat Irans ledare och de utmanar tillbaks. Vad Putin har för sig just idag är oklart, men jag tror han skulle träffa Erdogan. Här hemma klär folk ut sig till poliser och lurar gamla damer. Och vädret är grått, grått och grått. Vad göra?